2024-10-29

I Stefan Jarls film får jag frågan, ”Hur kan vi då påverka systemet”? Mitt svar är att vi måste ifrågasätta nuvarande system och ledningsstrukturer. På en rak fråga till en heltidsarbetande politiker angående varför man inte ifrågasätter tjänstemännensunderlag, varför man inte lyssnar på professionen eller varför inte politiker samlar på sig mer kunskap gällande frågor som berör sjukvård, fick jag till svar, ”men Lisa, då får vi börja ifrågasätta hela det politiska systemet och det gör man bara inte”. Men vi måste våga ifrågasätta!

När Anna-Karin Skatt, Frida Nilsson och Stellan Ahlström svarar i NLT 241014 att ”Den kompetensbrist som finns i dag skapar möjligheter att tänka nytt och förändra arbetssätt” måste vi ifrågasätta. Vi kan inte bara tolerera höjden av okunskap i det uttalandet. Kompetensbrist inom vården kan aldrig någonsin vara något bra. Det är enkom ett bevis på ett massivt nederlagd som arbetsgivare. Kompetensbrist utgör en risk för patienter, kompetensbrist leder till vårdskador som i värsta fall kan leda till att patienten avlider eller får men för livet. Det kan vara så enkelt som att den nyexaminerade sjuksköterskan inte ser eller förstår de tecken och symtom hos en patient som är på väg att utveckla en sepsis. Det är kunskap sjuksköterskan skaffar sig längs vägen, det som kallas yrkeserfarenhet, men det går inte att tillgodogöra sig kunskap i en arbetsmiljö med högt tempo, där det inte finns någon erfaren personal att fråga. Det är inte bara förödande för patienten utan även för den nyutbildade sjuksköterskan som inte får en trygg och stabil väg in i arbetslivet.

Akutchefen Hans Hallén uppger i NLT 241023 att rent teoretiskt behövs ytterligare 20 ambulanser för att klara målen för prio 1 larm runt om i Skaraborg. Bara uttalandet i sig visar på det omöjliga. Av förklarliga skäl har inställelsetiderna för ambulanserna i Lidköping försämrats vilket också påverka kringliggande kommuner. Det Hans Hallén borde sagt, eller som han indirekt säger, är att tiden till adekvat behandling nu är längre och det är bara för invånarna att acceptera läget. I sitt uppdrag är Hallén ansvarig för att skaraborgare får en jämlik vård - under rådande förutsättningar är det ett tillsynes omöjligt uppdrag.

När beskedet kom att det palliativa teamet centraliseras till Skövde samt att smärtenheten läggs ned, måste vi ifrågasätta. Vården ska vara personcentrerad och nära, inte centraliserad och lida av kompetensbrist.

Under tiden som politikerna fortsätter att upprepa sitt mantra om att ”allt går bra”, att omstruktureringen leder vården framåt, att budget är i balans och att de värnar om sina anställda så uppger Vårdförbundets medlemmar att det varit den värsta sommaren någonsin på Skaraborgs sjukhus, ”en mardrömssommar” och att bemanningsproblemen bara fortsätter (Radio Skaraborg 241021).

Summa summarum, det man uppnått hittills är en drastisk sänkning av nettoårsarbetare men mängden bemanningspersonal har ökat. Inställelsetider för ambulanser har blivit längre samt en skenade kompetensbrist. Rätta mig om jag har fel men det kan inte varit deras tanke att skära ned på fast anställd personal som är hängiva sitt arbete och ersätta dem med bemanningspersonal?!

Bilden i NLT 241016 med en leende skara politiker och chefer med rubriken ”Nu visar vi att vi jobbar tillsammans” ger trots budskapet en fadd smak i munnen. När Lidköpings kommunen sträckte ut handen för att genom samarbete mellan kommun och region rädda delar av sjukhuset, möttes den idén av en extremt kall hand.

Vi måste ifrågasätta systemet. Vi kan inte likt fågelungar bara svälja och acceptera det som serveras. Ska vården, som den viktiga funktion den har, ens vara politikerstyrd?! Ska vi ha styrande politiker som inte förstår innebörden av en utvecklande, hållbar och dräglig arbetsmiljö. Politiker som inte heller har kunskap om vad patientsäkerhet innebär, vikten av hållbara vårdkedjor eller hur värdefull den nära vården är när sjukdom eller olycka inträffar.

/Lisa Bertilsson, Sjukvårdspartiet Västra Götaland

2024-10-26

Tjänstemännen på SKAS Skövde har i decennier drömt om att centralisera sjukvården i Skaraborg till Skövde. Skälet torde vara en vision om ett stort sjukhus med specialist-forsknings- och utbildningskapacitet med status som aktad universitetsfilial till Göteborg. Varför har man annars byggt ett nytt sjukhus som till stor del består av föreläsningssalar, konferensrum, flera administrativa avdelningar och stor FOI-avdelning?

Dock blev aktuellt incitament till sammanslagning av SKAS sannolikt ett helt annat, dvs att kompensera Skövdes tillkortakommanden med Lidköpings kvaliteter vad gällde stabilitet, väntetider, innovationsförmåga och utfall i samtliga kvalitetsmätningar samt förstås personal- och kompetenstillgång. SKAS-Skövde gjorde sig döv och blind för samtliga varningsklockor beträffande tidigare erfarenheter vad gäller sammanslagningar, eller försök till sammanslagningar, med konsekvenser i form av dränering av kompetens och personal.

Statistik som visade bristande befolkningsunderlag inom Skövdes närområde för att bemanna en så stor arbetsplats som ett centraliserat SKAS, möttes av ohörsamhet. Rapporter om patientrisker vad gällde urakuta tillstånd pga längre transporttider till sjukhus, mottogs med faktaresistens och repressalier mot budbäraren. Personalens synpunkter och information från båda sjukhusen nonchalerades. Således saknades helt förankring hos såväl personal, befolkning eller patienter vad gäller taget beslut.

Den ekonomiska analys som utfördes av en strateg på Koncernkontoret inför beslut, innehöll så många faktafel att trovärdigheten helt undergrävdes. Den konsekvensanalys som så småningom gjordes av sjukhuset själv, efter taget stängningsbeslut, visade på en rad risker som ej heller dessa beaktades. I efterhand kan man konstatera att samtliga stipulerade risker vad gällde personalbrist, patientrisker och transporter dessvärre blivit verklighet.

Vad framtiden har i sitt sköte är svårt att förutse, men får vi nya pandemier, utbredd bakteriell resistens, strålningskatastrof eller krig, har vi ”lagt alla äggen i en korg”, och är nu betydligt mera sårbara än då vi hade två fullvärdiga akutsjukhus att tillgå.

Allvarligt är också den toppstyrning som är fallet på SKAS, där ett fåtal personer isolerar sig och gör som de vill. Mellanchefer får ta fighten med media och allmänhet. Argument från personal, fack, arbetsmiljörepresentanter eller patienter gör föga skillnad.

Att offentlig verksamhet får styras och skötas på detta sätt är upprörande. Vi har inte valt våra tjänstemän och de politiskt valda makthavare inom regionen ser tyst på.

I detta läget krävs ett maktskifte såväl regionalt som lokalt inom SKAS. Detta är det enda som kan rädda SKAS och Skaraborgs sjukvård från ett totalt haveri

/ Sjukvårdspartiet Västra Götaland

2024-09-27

En välfungerande primärvård är beroende av en välfungerande sjukhusvård. Och tvärtom. För drygt ett år sedan, inför beslutet om sjukhuset i Lidköpings framtid, protesterade jag tillsammans med 140 medarbetare inom västra Skaraborgs primärvård med ett öppet brev till beslutsfattare och sjukhusledningen. Vi varnade för att vi inte skulle kunna täcka upp för en stängd akutmottagning, men det talades om att många patienter hade sökt "på fel vårdnivå" tidigare. Vi var oroliga eftersom primärvården i Skaraborg redan var underdimensionerad, men det talades tröstande om att primärvården skulle förstärkas. Lösningen var bland annat en närakut, utökad jourcentral, direktinläggningar och förlängda öppettider. Vi och personalen på sjukhuset protesterade för döva öron.

Det blev som bekant ingen närakut och jag vet fortfarande inte vilka som förväntades bemanna en sådan mottagning och vilka patienter som hade kunnat tas om hand där. Jourcentralen utökades under några månader med dyra läkarstafetter och felplacerade internmedicinare, men detta ansågs sedan onödigt. Enligt mig en helt riktig bedömning eftersom jourcentralen, liksom vårdcentralerna, inte ska handlägga patienter som egentligen hör hemma på en akutmottagning. Vårt uppdrag, möjligheten till akut utredning och vår kompetens ändrades inte bara för att Akuten stängdes. Möjligen lite snopet för sjukhusledningen i Skövde som i april meddelade att det kommit fler svårt sjuka patienter från Lidköping än de hade räknat med. Jag tolkar detta uttalande och diskussionerna kring närakut/jourcentral som att politikerna och sjukhusledningen trodde att akutmottagningen i Lidköping mestadels ägnade sig åt akuta primärvårdspatienter som inte vårdcentralerna själva tog hand. 

Jag tror nämligen inte att vi har haft något större bekymmer med att patienterna sökt på fel vårdnivå tidigare i Lidköping. Det har vi däremot till viss del nu. Kritiskt sjuka patienter har inte drällt in på vårdcentralerna och jourcentralen, men jag vågar påstå att antalet patienter som egentligen skulle ha åkt direkt till Akuten har ökat påtagligt sedan december 2023. Att en patient med pågående hjärtinfarkt, med risk för hjärtstopp, hamnar på fel vårdnivå är såklart ett betydligt mer allvarligt problem än att en patient med ont i örat får hänvisas till vårdcentral från akutmottagningen. Men det verkar inte beslutsfattarna förstå.

Sköterskorna på vårdcentralerna får varje dag flera telefonsamtal från patienter som, efter så kallad triagering, bedöms få bäst och snabbast hjälp på Akuten. Många patienter vädjar dock om att ändå få komma till vårdcentralen för en första bedömning, istället för att åka till Skövdes nya, toppmoderna akutmottagning. Jag förstår dessa patienter. Vem vill frivilligt åka flera mil bort till en akutmottagning där det vittnas om extrema väntetider och kaos? Men återigen, primärvården ska och kan inte erbjuda den nivå av akut behandling och utredning som kan behövas. Lösningen, enligt politikerna och sjukhusledningen, skulle bland annat vara direktinläggningar. Ett bra förslag. I teorin vill säga. De gånger jag försökt få till direktinläggning på mina äldre, sköra patienter har jag aldrig lyckats. Jag har oftast mötts av beskedet att det inte funnits några vårdplatser, men att patienten är välkommen till Akuten för bedömning. Jag hör frustrationen i rösten hos kollegorna på sjukhuset, det här är verkligen ingen kritik mot dem utan att jag förstår att de har ett omöjligt uppdrag som en konsekvens av många års neddragningar och usel personalpolitik.

Dessa neddragningar och kortsiktiga beslut som rör sjukhusvården märker vi i primärvården även på flera andra sätt. I våras presenterades i NLT siffror över öppenvårdsbesöken på Skaraborgs sjukhus där läsaren själv kunde räkna ut att sjukhuset presterat 1490 färre öppenvårdsbesök denna vinter jämfört med året innan. I samma takt året ut således ca 6000 färre besök 2024 jämfört med 2023. Och hur ser väntetiden till ett första besök på Neurologmottagningen ut för skaraborgarna? Den mottagningen är inte ens med i statistiken, sannolikt då siffrorna inte är något som sjukhuset vill stoltsera med. Jag märker att fler och fler patienter får vänta väldigt länge på sina sjukhusbesök jämfört med tidigare och nu kräver nästan alla kliniker att vi i remissen anger om patienten accepterar vårdgarantin eller inte. I praktiken innebär detta att mottagningarna på sjukhuset inte hinner kalla patienten inom tre månader och istället hänvisar patienten till exempelvis en mottagning i Göteborg. Hur kostnaderna för denna "köpta vård" ser ut är inget som redovisas, utan istället skyller sjukhusledningen på svårigheter i att rekrytera samt föräldralediga läkare. Att denna försämring skulle kunna bero på "omstruktureringen" är inget man erkänner. 

Jag vill på intet sätt hävda att primärvården i västra Skaraborg inte har haft några problem innan, men möjligheten för oss att bli bättre har verkligen inte ökat sedan nedstängningen av sjukhuset i Lidköping. Tryggheten för patienten, tillgängligheten till vård och samarbetet mellan primärvården och sjukhuset försämras i oroväckande snabb takt och mitt läkarjag önskar inget hellre än att åter i en snar framtid kunna ringa till en kollega och diskutera en patient som sedan får åka till Akuten eller läggas in direkt. På sjukhuset i Lidköping. 

Lisa Önnestam, distriktsläkare

2024-09-15

Vi är väldigt stolta och glada över att dagen äntligen är här, dagen då vi får visa er Sjukvårdspartiet Västra Götalands nya logga. Ett stort tack till Dotter och Döse.

På årsmötet 2024-04-14 togs beslut om att ändra våra stadgar, här följer en kortare förklaring till varför. Har man ytterligare frågor är man varmt välkommen att höra av sig till mig.

Sätet för partiet ändras till Lidköping från Vänersborg.

För tillfället är partiet störst i och runt Lidköping. Vår intention är att vi ska växa och målet är att vi vid valet ska finnas representerade i stora delar av region, allra helst i hela.

Distrikten tas bort också av den anledningen att vi inte finns representerade i hela regionen och det blir svårt att jobba utefter stadgar som inte stämmer överens med verkligheten.

Man skall ha varit medlem i minst fyra månader för att vara valbar samt ha rösträtt vilket innebär en säkerhet för partiet.

Till sist läggs till att partistyrelsen kan bevilja deltagande även i kommunala val.

Det finns flera anledningar till det, dels att locka till oss fler som kan tänka sig att engagera sig politiskt men då i kommunalval, dels att mycket av sjukvården redan nu och än mer i framtiden kommer lägga ut på primärvård och kommunal hälsa- och sjukvård. Vi finner det då naturligt att sjukvårdspartiet även är engagerade där.

/Lisa Bertilsson - ordförande

Pressmeddelanden 2024

• Ett nytt medlemsregister håller på att tas fram och ett intensivt arbete att ta fram bland annat ett partiprogram, uppdatera hemsidan m.m pågår. 
  
  
• Ny QR-kod för medlemsavgiften för 2024 är nu uppladdad på vår hemsidan
  
  

Pressmeddelanden 2023

• Årsmötet beslutade den 10e december att höja 2024 års medlemsavgift till 200 kr.
  Medlemsavgiften för sjukpensionärer och pensionärer kommer vara 150 kr. Detta för att få in medel för att kunna delta i nästa val.
  
  
• Årsmötet beslutade att välja Lisa Bertilsson till ny ordförande för partiet